Tänkte ta ett inlägg till att berätta lite mer om min graviditet och förlossningen som ledde till att jag nu har min fantastiska son, Kevin. <3 (Ja, jag tänker skriva att han är fantastisk, för det är han i mina ögon. Och helt perfekt också såklart)
Så vi kan väl börja från början? Jag och D har velat ha barn väldigt länge och bestämde oss vid nyår 2012/2013 att det nu var dags att börja försöka, varpå jag slutade med mina p-piller. Vi hade då varit tillsammans i nästan tre år och kände redan då att vi hade hittat rätt i livet när det kom till kärleken, och sedan dess har i alla fall mina känslor bara ökat och ökat för honom och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går!
Men i alla fall, som ni nog vet kan det ta tid att bli gravid efter att ha använt p-piller väldigt länge, och det tog då lite mer än ett och ett halvt år för oss innan plusset kom, och det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv kan jag ju säga! Jag kommer såväl ihåg att jag gick upp tidigt på lördagsmorgonen den 4 oktober, då jag skulle arbeta, och bestämde mig för att testa för graviditet då jag hade gått ca fem dagar över tiden för mensen. Och ganska direkt så syntes ju då ett stort pluss! Jag sprang in i sovrummet och hoppade på D så att han vaknade och gosade ner mig hos honom innan jag höll fram testet framför honom. Hans blick och min var obetalbar, jag kunde verkligen se lyckan i hans ögon! så där låg vi en stund innan jag var tvungen att dra på mig arbetskläderna och dra till jobbet för ett 12-timmarspass (!), vilket självklart var extremt jobbigt då jag bara ville vara hemma och mysa. :)
Plusset!
RUL gjorde vi 9 januari, och vilken känsla det var! Att få se sitt eget barn och att äntligen få känna att det faktiskt var på riktigt! Jag hade inte vågat tro på att det var sant innan ultraljudet, och jag var livrädd för att det skulle vara tomt i magen när vi väl var där, men det var det ju så klart inte :) Vi valde även att kolla upp könet på barnet, även fast jag har sagt i hela mitt liv att jag aldrig skulle göra det, men det gick ju inte att låta bli! Så då fick vi veta att det antagligen var en pojke där inne, men att de inte var helt säkra på att det var lilla snoppen de såg, då han var lite för vild inne i magen och det knappt gick att få till någon bra bild. Jag tror att han gjorde minst fem kullerbyttor därinne under den korta tiden vi var där, haha! Vi fick då även reda på att han var beräknad den 7 juni.
Första gången det verkligen kändes att det var på riktigt
Själva graviditeten därefter gick väldigt bra måste jag erkänna, och jag hade inte mycket besvär alls, vilket jag självklart är väldigt tacksam över! Tycker så synd om de som spyr massor eller har sådan foglossning att de knappt kan gå eller andra besvär, det måste verkligen vara superjobbigt och tufft! Jag fick viss foglossning runt vecka 30 samtidigt som jag ansträngde mig lite väl mycket i stallet, varpå jag inte fick göra så mycket ansträngande för läkarna, utan skulle vila så mycket jag kunde. Så det var det jag gjorde i slutet av graviditeten, jobbade och vilade. Min mage kom inte på riktigt heller förrän i v. 38 då det sa pang! Innan dess hade jag gått upp ca 6 kg och hade jag lösa kläder kunde inte folk se att jag var gravid, men som sagt, i v. 38 ploppade magen fram samtidigt som jag blev extremt vattenfylld. Gick då upp 10 kg på några dagar, vilket har gjort att jag nu har fullt med bristningar på magen och låren.
Bilden till höger är i vecka 21 (om jag inte misstar mig) och bilden till höger är i vecka 40+1
Tre veckor innan Kevin var beräknad gick jag på föräldraledighet och väntade och väntade på att förlossningen skulle komma igång så att vi äntligen skulle få träffa vår plutt! Själva förlossningen kan man väl säga började fredagen den 12 juni då jag vaknade på morgonen med små värkar samtidigt som slemproppen hade gått under natten. Jag satt hemma hela dagen och väntade på att värkarna skulle bli värre och värre så att vi kunde åka in, vilket vi sedan gjorde runt 19 på kvällen. Det visade sig att jag bara var öppen två centimeter och de skickade hem oss igen runt 21 då alla tester såg bra ut. Vid tolvslaget på natten till lördagen fick vi åka in igen då jag tyckte att det började bli väldigt svårt att andas igenom värkarna, varpå vi var tillbaka i förlossningsrummet vid 00.20. Runt 00.30 gick vattnet, men jag hade dock inte öppnat mig mer, så de gav mig tabletter och medicin så att jag skulle få sova där under natten. På lördagsmorgonen så vaknade jag då igen runt 9-tiden och upptäckte att värkarna hade försvunnit. Personalen tyckte då att vi skulle ut och gp i några timmar för att se om värkarna kom tillbaka, varpå jag och D tog oss en sväng innan vi kom tillbaka till sjukhuset runt 12. Värkarna hade då börjat igen, men de var inte så täta eller starka, så vi blev hemskickade återigen runt 14-tiden. Kändes som att vi bara hann hem då innan vi fick åka in igen vid 16-tiden då värkarna hade kommit igång riktigt ordentligt igen och det visade sig då att jag var öppen 4 cm och kunde äntligen få den underbara lustgasen, haha!
Jag hade bestämt mig innan förlossningen att jag absolut inte skulle ta ryggmärgsbedövning, men då när jag kom in igen runt 16-tiden på lördagen så hade jag ångrat mig helt, och ville inget annat än att få all bedövning som fanns! Så jag hade dels lustgasen och en akupunkturnål i pannan, fram tills dess att narkosläkaren kom vid 19-tiden och äntligen gav mig den underbara bedövningen. Sedan fick jag det lugnt i en liten stund (kanske 30 minuter) innan krystvärkarna kom igång på riktigt. Det tog dock ända fram till klockan 03.51 på söndagsmorgonen den 14 juni innan lilla Kevin kom ut, 50 cm lång och med en vikt på 3440 g. <3<3<3
Så om man ska räkna med hur lång tid det tog från den första värken, så var det ganska exakt 43 timmar, phu!
Det är verkligen otroligt vad kroppen klarar av, och även vad man psykiskt klarar av under en graviditet och förlossning. Det är ju inte alltid så lätt, men man klarar det :) Och det är något av det mest fantastiska man kan vara med om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar