När jag var yngre så visade jag aldrig några känslor. Alls. Jag har alltid haft en fasad uppe som jag visat alla människor runt omkring mig, en fasad där allt har varit bra och där jag ALLTID har varit glad och skrattat och lett. Men sanningen har varit långt därifrån. Några få människor har dock sett mig bryta ihop, men de kan jag lätt räkna upp på en hand.
Jag har haft ett bra liv, och varit förunnad saker som andra bara drömmer om, men ändå har jag inte mått bra. Det är väldigt svårt att sätta ord på känslan och vad det är som har varit dåligt, men jag skulle säga att jag är en person som sätter andra människor före och därmed har jag tryckt undan mina egna känslor, vilket har gjort att allt smärtsamt (små som stora saker) har samlats på hög. Vid några få tillfällen har det exploderat. Då har jag suttit hemma, antingen inlåst på mitt rum, i stallet eller ute i skogen och brutit ihop totalt. Det är skönt att göra det ibland. Det är ett måste.
När jag studerade beteendevetenskap så satt jag med några kurskamrater och fikade då några av dem började diskutera egoism. Egoism i den formen att man som person oftast måste vara mer egoistisk och tänka på sitt eget mående främst, istället för att alltid sätta alla andra först. Annars kommer man inte orka hjälpa andra till sist. Just den konversationen satte sig djupt inom mig och jag började då tänka ganska mycket på hur jag verkligen behandlade mig själv. Det jag upptäckte kan jag i dagsläget säga är ganska skrämmande för mig.
- Jag valde bort allt som jag ville, för att göra vad alla andra tyckte var bättre.
- Jag umgicks med personer som jag inte tyckte om, bara för att inte såra dem.
- Jag gav upp stora delar mitt liv, bara för att göra de jag umgicks med nöjda, trots att jag själv var missnöjd.
- Jag åsidosatte alla mina känslor, för att ingen skulle behöva bekymra sig över mig, alla andra var ju faktiskt viktigare...
Listan kan göras längre, men dessa punkter är några jag har arbetat med. På vilket sätt? Jag blev egoistisk. Jag började tänka på vad jag faktiskt ville göra och gjorde det. Jag sade upp kontakten med flera personer, som jag ändå inte ville umgås med. Jag började säga rakt ut vad jag tyckte och tänkte för att mina vänner skulle veta var jag stod mm. Vart ledde det mig?
Till en början hamnade jag utanför i min vänkrets, då de flesta valde att hellre umgås med de personer som jag inte ville ha något med att göra. De ville då inte bjuda med mig för att det skulle bli så konstig stämning. Många blev ställda då jag sade ifrån till saker jag inte tyckte om då de inte var vana vid det samtidigt som de alla tyckte att jag hade blivit väldigt egoistisk. Vilket var sant. Det berättade jag även för dem, och jag berättade även varför.
Det tog ett tag innan allt lugnade sig och tills alla hade vant sig vid mitt nya förhållningssätt, men nu tycker jag att allt är bättre än någonsin. Jag är fortfarande vän med samma personer. Jag har blivit sams med vissa personer efter en del bråk, men vi har pratat ut och löst det. Jag umgås även med personerna jag inte tycker om, men jag är ärlig med vad jag tycker och tänker om nån frågar. Men det innebär inte att jag är otrevlig mot de jag ogillar. Jag kommer alltid att försöka uppträda trevligt och behandla alla med respekt, men jag kan även berätta precis vad jag känner om du frågar mig.
När det kommer till mitt mående och min tidigare oförmåga att visa känslor så har jag fortfarande mycket att arbeta på. Att bli mer egoistisk var en bit på vägen, men fortfarande så kan jag inte visa mig sårbar bland andra. Jag har dock blivit mer känslosam och allt trycks inte undan lika länge, utan det är ganska ofta jag bryter ihop hemma, men då i en mindre "form" än tidigare. Men jag håller alltså fortfarande upp min fasad utåt.
Om du ser mig eller träffar på mig så kan jag lova, att jag kommer att behandla dig med respekt om du gör detsamma mot mig. Jag kommer att uppträda trevligt och försöka hjälpa dig om du behöver hjälp, för jag värderar fortfarande andra människors känslor och mående högt. Jag kommer även att vara ärlig med mina tankar och värderingar om du frågar mig.
Och jag kommer alltid att le, vara glad och skratta, för det är den fasaden jag har, och som än så länge kommer att finnas kvar ett bra tag framöver. Detta gäller dock endast så länge du inte försöker göra illa mig eller någon jag känner eller på något sätt gör mig arg. För då bör du springa. Fort. Annars kanske jag exploderar ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar